Moises Aramburo
Läs historien om Moises, som har klarat livets många riktningsändringar med bravur sedan han råkade ut för en olycka 2012. Detta avgörande ögonblick satte kursen för hans extraordinära resa fylld av utmaningar, självupptäckt och en obeveklig strävan efter en ljusare framtid.
Vid 20 års ålder ville Moises och en vän göra en samhällelig insats under en svår tid. En tropisk storm hade orsakat översvämningar i Mexiko, så de begav sig ut i sin 4-hjulsdrivna lastbil för att se vilka skador som uppkommit och hjälpa till med att bogsera bort fastklämda fordon. Eftersom de var unga ville de förstås passa på att roa sig lite också, och såg det perfekta tillfället till att ha lite kul. Med hjälp av ett rep som var fastbundet i lastbilen och en boogiebräda turades de om att surfa på de översvämmade gatorna. Tyvärr fastnade den änden av repet som Moises höll fast i, i en avloppsledning under vattnet. Detta fick repet att sträcka sig och när fordonet fortsatte att röra sig framåt, skar repet till slut av fyra fingrar från hans högra hand.
En väg till återhämtning
Det närmaste sjukhuset var inte utrustat för att utföra den operation som krävdes för att rädda hans fingrar och inom några timmar flögs han till San Diego där han skulle tillbringa de kommande två månaderna för att återhämta sig.
Förändrade målsättningar
"När jag var 20 år förväntade jag mig inte att den här olyckan skulle begränsa mitt liv", började Moises. "Jag tillbringade två månader på sjukhus och kämpade med förlusten av mina fingrar. Det var psykologiskt förödande."
Trots att hans kirurgiska team gjorde sitt bästa för att rädda fingrarna blev det efter några dagar uppenbart att det försämrade blodflödet inte tillät funktionell återhämtning och ett beslut togs om att amputera hans fingrar. Det var en psykologisk påfrestning som Moises inte hade kunnat förutse. Moises brottades med överväldigande skuldkänslor och den tunga bördan av att veta att hans egna val hade lett honom till detta förödande resultat. Han sörjde inte bara den fysiska förlusten av sina fingrar utan också förlusten av sina drömmar: "Jag kunde inte bli brandman eller försvara mig som jag en gång kunde."
Varje nytt möte med någon medförde en ny interaktion, en ny påminnelse om hans förändrade verklighet. Olyckan hade skakat om hans självkänsla och han fann sig självsabotera sina framsteg. Han minns en sjuksköterskas kommentar under sjukhusvistelsen om hur lyckligt lottad han var som fortfarande hade kvar sin tumme. "Jag blev vansinnig! Hur kan du tycka att jag har tur som inte kan äta själv eller gå på toaletten? Hur kan jag ha tur?" Han hade fastnat i en spiral av självsabotage och kunde inte se hur sjuksköterskan kunde ha rätt. "Jag kände så fram till ett år senare när jag förstod vad hon menade. Jag började använda min tumme på ett sätt som jag inte visste att jag någonsin skulle kunna."
Moises kunde inte se det positiva i sin situation. Han minns: "Jag var fast i en negativ spiral och fokuserade på vad jag hade förlorat snarare än på vad jag hade kvar." En vän till familjen som hade hört om olyckan ville besöka honom. Han var tveksam till att låta någon utanför familjen besöka honom, men gick med på det. Vid det första besöket hade vännen med sig bil- och cigarrtidningar, vilket gav Moises en möjlighet att ta ett steg ut ur sin värld, om än bara för en liten stund. När familjevännen kom på besök igen några veckor senare hade han med sig en utskrift av i-Digits och sa: "den där skulle du ha."
"När jag återhämtade mig klamrade jag mig fast vid möjligheten till en bättre framtid", förklarar Moises. "Jag såg potentialen i att ha en handprotes som skulle göra det möjligt för mig att leva ett mer tillfredsställande liv. Även min familj började tro på drömmen om en högteknologisk handprotes som skulle omdefiniera mina möjligheter." Hans mål förändrades, från att vilja ha den coola bilen till den coola handen.
Nyckeln är att fortsätta försöka
När Moises var ute från sjukhuset slösade han ingen tid. Han tog kontakt med företaget som tillverkade handprotesen och lärde sig mer om hur man skaffar sig en sådan. Han hittade en legitimerad ortopedingenjör i Los Angeles och påbörjade resan för att skaffa protesen. Ortopedingenjören ordnade ett möte med en redan aktiv i-Digits-användare så att Moises direkt kunde höra hur hjälpmedlet fungerade i hens liv.
Sex månader efter att han lämnat sjukhuset fick Moises möjlighet att se i-Digits-handprotesen i aktion under ett möte med en representant för protesen och en av hans patienter. Han minns att han tänkte: "Wow, den finns verkligen, och det finns en möjlighet att den kan bli min." Inom ett år efter att han lämnat sjukhuset hade han fått sin i-Digits-protes. Moises gav sig ut på en ständig resa av lärande och anpassning. Han sa: "Jag satte på mig protesen klockan 8 på morgonen och tänkte: 'Vad kan jag lära mig idag? Låt oss borsta tänderna!" Det var en fråga om att pröva sig fram. Med tiden började han lära sig att behärska den, och den statistik över hans användning som ingenjörerna tillhandahöll visade hur hängiven han var för att få den att fungera.
Hans råd till andra som står inför liknande utmaningar är enkelt men viktigt: "Misslyckas och misslyckas snabbt." Moises visste att vägen till återhämtning var fylld av motgångar, men att det viktigaste var att fortsätta försöka.
Hans resa fortsatte och under sin research fann han Livingskin, en passiv, funktionell protes gjord av silikon, som "gjorde det möjligt för mig att smälta in när jag ville, gav mig en känsla av normalitet och gjorde så att fokuset på min hand försvann".
Att anpassa sig till GripLock-fingret
Moises alternativ blev fler och han hörde bland annat talas om Naked Prosthetics som erbjöd proteslösningar för de som amputerats vid eller proximalt om MCP-leden, GripLock Finger (GLF). Han hade alltid velat ha en protes som inte var beroende av batterier, och den här protesen erbjöd en vattentät, passiv och positionerbar proteslösning. Den kom in i hans liv vid rätt tidpunkt, eftersom han nyligen hade flyttat till Mexiko, där klimatet var annorlunda än det han hade upplevt i San Diego. Det varmare klimatet innebar att hans myoelektriska enhet ofta påverkades av svetten i hans hylsa.
Att anpassa sig till GripLock Finger var inte enkelt, men Moises accepterade utmaningen. Han lärde sig att pausa innan han agerade, att placera handen annorlunda och att ha tålamod. Han uppskattade protesens mångsidighet och det faktum att han inte längre behövde oroa sig för batteritid eller miljöfaktorer.
Nu när Moises har tre protesalternativ, den myoelektriska protesen i-Digits, sin passiva funktionella silikonprotes Livingskin och den positionerbara GLF, är valet av vilken protes han ska bära situationsanpassat och till och med säsongsbetonat. "Jag lärde mig att det är viktigt att ha alternativ för att kunna anpassa sig till livets olika utmaningar. Proteslösningar ska vara lika unika som de individer som använder dem."
Att interagera med andra amputerade gav Moises nytt perspektiv. Det öppnade hans ögon för alla de vitt skilda erfarenheter som finns hos de som lever med funktionsvariationer i armar och ben. Han insåg att världen inte alltid var snäll mot dem som var annorlunda, men han tog tillfället i akt att utbilda och inspirera andra om de möjligheter som finns. Idag är Moises ambassadör för både NP- och Ӧssur-proteseroch betonar hur viktigt det är med olika alternativ för slutanvändarna för att återställa det fysiska och psykiska välbefinnandet.
När han ser tillbaka säger han: "Jag skulle säga till mitt yngre jag att vara tålmodig och anpassningsbar till tekniken, eftersom jag visste att framstegen skulle komma. Tummen har varit nyckeln till min anpassning och motståndskraft, och lett mig till en ljusare framtid fylld av hopp och möjligheter." Moises säger: "Nu förstår jag varför sjuksköterskan sa att jag hade tur som hade kvar min tumme! Genom terapi och återhämtning har min tumme gjort all skillnad, och den har gjort det möjligt för mig att anpassa mig. Cirkeln är sluten."
Moises Aramburo, som nu är i trettioårsåldern, hade mött sina mörkaste stunder och kommit ut starkare på andra sidan, ett bevis på kraften i beslutsamhet, innovation och det orubbliga stödet från familj och vänner.
“Jag skulle säga till mitt yngre jag att vara tålmodig och anpassningsbar till tekniken, eftersom jag visste att framstegen skulle komma. Tummen har varit nyckeln till min anpassning och motståndskraft, och lett mig till en ljusare framtid fylld av hopp och möjligheter.”
– Moises Aramburo, GripLock Finger
Vill du veta mer om GripLock Finger eller har du några ytterligare frågor?
Inga problem. Fyll i formuläret nedan så kontaktar vi dig så snart som möjlig.